Jag är nere i en svacka just nu och känner mig väldigt stressad och frustrerad över min situation på jobbet.

Känner mig oerhört maktlös över min slöjdsal och det faktum att jag ska packa ner alla saker och flytta till nya lokaler. Att jag dessutom inte vet när flytten kommer att bli av gör det ännu jobbigare.

Jag får inte någon respons och "förståelse" ifrån mina kollegor/chefer vilket gör saken ännu mer frustrerande och jobbig.

Jag känner mig inte nöjd över mig själv och hur jag äter m.m

Jag tänker nästan dagligen på min oförmåga att avsluta mina studier och få ordning på mina saker hemma.

Framtiden med äldste sonens diagnoser och hjälpmedel m.m maler oxå i mitt huvud. Allt ligger och puttrar i bakgrunden och kommer då och då upp till ytan.

Så summan av kardemumman. Jag känner mig som en tickande bomb. :(

See you!

Den här helgen har varit intensiv. Iallafall fredag och lördag.
I fredags direkt efter jobbet tog jag först bussen och sen tåget in till Malmö.
Min svärmor skulle fira sin födelsedag. Lite senare på kvällen var det dax
att ta mig in till Lund för klassåterträff från gymnasiet.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös.
Jag skulle träffa personer som jag inte hade träffat IRL på 25 år.

Vi hade bestämt att vi skulle ses i Stadsparken och ha en liten "picknick".
Då jag hade varit inne i Malmö hade jag redan ätit.
Väl där upptäckte jag till min "glädje" att vi sammanlagt bara var nio personer.
Tråkigt att vi inte blev fler men skönt med tanke på att det bara var några enstaka som
jag inte hade haft kontakt med alls sedan vi slutade skolan för så många år sedan.
Efter några timmars samtal och samvaro drog jag kosan hem igen.

På lördagsmorgonen vaknade jag med en sprängande huvudvärk from hell!
Och med tanke på att jag hade druckit alkoholfri öl och tillika vitt vin var det inget jag förtjänade.
Efter full dos av både Ibuprofen och Alvedon och mat började huvudet efter ett tag kännas bättre.

Sen var dax att åka in till Lund igen för ytterligare en återträff. Den här gången var det
eleverna som jag jobbade med (vikarierade på en fritidspedagogtjänst) ht-97/vt-98.
Det är tio år sedan de gick ut nian.
Det var inte mer än tre elever som dök upp varav bara två var med i den klass jag jobbade med.
Däremot var där ganska många föräldrar och annan personal som antingen hade eller fortfarande
jobbar på skolan på något sätt. Efter några timmars samvaro och alldeles för mycket god mat begav jag mig hemåt.

Då jag oftast inte är så bra på att planera blev det väldigt stressigt när jag skulle gå iväg till bussen
vilket gjorde att jag missade den. Då började jag istället promenera in mot stan.
Då jag är uppvuxen i Lund tog jag det väldigt lugnt och observerade allt jag gick förbi.
Många gamla minnen väcktes till liv och jag insåg att mycket har förändrats men samtidigt är mycket sig likt.
Då jag nästan var framme vid stationen såg jag min f.d klasskamrat (L) (som jag hade träffat kvällen innan)
sitta på en uteservering tillsammans med en person drickandes en öl och samtala.
Jag bestämde mig för att gå fram och hälsa på dem. Jag blev uppmanad att slå mig ner vilket jag gjorde.

Resten av kvällen samtalade jag och min f.d klasskamrats sällskap (S) vilket visade sig vara hans chef
om allt mellan himmel och jord. L gick ganska omgående efter att jag hade slagit mig ner vid bordet.
Tyckte lite synd om L då jag och S hamnade i ett samtal som var helt galet intensivt. Han kände sig
med all största sannolikhet väldigt exkluderad vilket absolut inte var meningen.

Både jag och S var helt uppslukade av varandra på ett mentalt plan. Det är väldigt svårt att förklara.
Det kändes som om vi hade känt varandra jättelänge. Och vi hade så många gemensamma
beröringspunkter att det efter en stund nästan kändes lite läskigt fast på ett positivt sätt.
Jag vet inte vad klockan var när jag kom dit men jag skulle gissa på ca nio.
Vi skiljdes inte åt förrän han följde mig till stationen och jag tog tåget hem vid midnatt.

Vi bestämde oss för att hålla kontakten och träffas med våra "äkta hälfter" veckan efter midsommar.
Hela resan hem och någon timme efter jag kom hem var jag i ett "mentalt lyckorus".
Vet inte hur jag ska förklara det på ett bättre sätt!?

På väg hem på tåget fick jag följande meddelande på messenger:

Vi är nog själsfränder för alltid!
Ser fram emot vår gemensamma framtid tillsammans med våra äkta livskamrater.
Stor BAMSEKRAM till Dig!
Godnatt!
/Din vän för alltid, S

Så som ni förstår har jag haft en väldigt händelserik och omvälvande helg!

Ha det bäst!

Kram

A

Bilden är lånad.